jesssis

Ursäkta all text men det gick tyvärr inte att korta ner mer...

Våran lilla Emilia fick en liten skada på huvudet när hon föddes, cephalhematom.
En stor "bula" på huvudet. 
Ingen såg nåt först utan när hon va ett dygn gammal så kom en barnmorska o tittade på henne, bara en vanlig titt o hälsade henne välkommen till världen. Hon lägger sin hand på Emilias huvud och säger till mig:
- Vet du om att din dotter har en blödning i huvudet?
VA?
Ja ni kan ju tänka er min reaktion... Blödning i huvudet?
Hon berättar att det inte är nåt farligt utan att det kan bli så på grund av det enorma tryck som bebisens huvud utsätts för under förlossningen. En blödning uppstår mellan skallbenet och huden.
Tänkte inte så mycket mer på det, tror faktiskt att jag fick en liten chock eller vad man ska säga. För nu i efterhand undrar jag varför jag inte frågade mer om det...
Huvudet var stort och när man kände på det så va det väldigt mjukt  och "svampigt".

När vi sen efter 2 dagar kommit hem så började man fundera mer och mer på denna blödning, det lät ju som sagt väldigt otäckt. Första barnet, man visste ingen annan som haft nåt liknande o det såg ut som om Emilia hade två huven. När man är orolig över något och framför allt en sån här sak så är det lätt att man inbillar sig saker, tyckte att Emilias huvud hade blivit större...
Emilia var 5 dagar gammal och jag satt här hemma på kvällen o ammade,
tror jag kände på hennes huvud en miljon gånger samtidigt som jag satt o grät hejdlöst. Ringde upp till "barn" på sjukhuset och förklarade läget, fick en tid direkt. Skickade ett sms till Nicke och frågade om han ville följa med till sjukhuset. Låter kanske konstigt, för det första att jag skickade ett sms o för det andra att jag fråga om han ville följa med (klart han ville) men jag kände att ringer jag till honom så kan jag ändå inte prata, skulle bara gråta ännu mer o han skulle inte förstå vad jag pratade om.
Men självklart så ringde han upp o mina tårar sprutade direkt. Han kom hem på en gång och kramade om både mig och Emilia.
Jag lugnade mig och vi åkte upp och fick träffa en läkare. O hon trodde jag menade att Emilias huvud växt på bara ett par timmar, de ville lägga in henne för observation -ALDRIG! Hon va inte sjuk, ingen skulle få ta henne ifrån mig, jag ville bara försäkra mig om att huvudet inte blivit värre.
Tyvärr var det lite svårt för de o avgöra eftersom att läkaren som tittade på henne vid "utskrivningen" från bb inte antecknat några siffror eller mått på huvudet i journalerna.
Åkte hem igen samma kväll men var inte ett dugg klokare. Fick ny tid dagen efter för att få träffa "utskrivningsläkaren", han kunde kanske ge oss ett vettigare svar.
Jag åkte dit själv med Emilia, tror ni att jag fick träffa den läkaren då?
NEJ... Ännu en ny läkare klev in på rummet... O alla som tittade på henne såg ut som frågetecken... Mina tankar bara for runt, kommer hon o dö? Varför vet ingen nåt?
Fick en remiss till röntgen senare under dagen, gick därifrån o var måttligt upprörd o förvirrad. Jag ifrågasatte varför inte läkaren som jag skulle få träffa va där men fick ingen bra svar så jag tog Emilia under armen o gick utan att säga hej då. Ut till bilen o ringde Nicke, grät floder...
Hem o ladda batterierna o samla kraft inför röntgenbesöket.
Åkte upp allihopa o satte oss i väntrummet... Musklerna var spända som fiolsträngar... Usch!
Kom in på ett rum o fick träffa världens mysigaste läkare, han gick in med ultraljud via fontanellen.
Först kollade han in i hjärnan för att utesluta blödning där... Sekunderna som gick då kändes som minuter kan jag lova, han va tyst en liten stund sen sa han ungefär så här:
- Här ser ni "hålrum" (eller vad man ska säga) o om dessa är fyllda med vatten så kallas det för vattenskalle...
Eran dotter har INTE det!   PHUU...SKÖNT!
Allt inne i hjärnan såg bra ut, sen gick han till utrymmet mellan skallbenet o huden. Där fanns det blod, 1,5 cm på det tjockaste stället, men ingen fara...det försvinner... Hur? Jo, huden fångar upp detta o "drar" med sig det ut i kroppen.
Det tar allt från 2-3 veckor till 6 månader kanske till och med året, beroende på hur mycket det är och Emilia hade ju väldigt mycke...

Äntligen hade vi fått ett svar på denna hemska story o det spelar ingen roll hur lång tid det tar innan det försvinner för nu vet vi vad det är...

Natten mellan 14-15 mars då Emilia var 23 dagar gammal (3 veckor) så hade nästan hela bulan försvunnit.
Jag trodde inte att det va sant, inbillar jag mig eller är det faktiskt borta?
Bulan var försvunnen men man kände att det fortfarande va lite "svampigt".
Sen tog det bara några dagar till så var allt blod borta, hon hade äntligen ett hårt huvud att ta på!


         
            bilder på "bulan" från sidan och framifrån


Jag ska tillägga att hon inte led av detta, inget som märkets iaf... Hon kunde ligga på "bul-sidan" o gjorde inga motstånd eller miner när man kände på huvudet. Men det var väldigt otäckt att lyfta upp henne från t.ex. sängen för huvudet måste man ju hålla i när man lyfter. Blev oftast att man lyfte med ena handen under stjärten o andra i nacken o bara ett eller två fingrar upp på hvudet.